Jan. 02, 2013
Fick verkligen ett wake up call idag när jag pratade med en kompis som blivit lämnad. han var superledsen för en del av hennes saker var kvar och för han aldrig fick en förklaring. först blev jag arg och tänkte att alla måste väl ge en förklaring? de är väl sunt förnuft? sen kom jag och tänka på hur otroligt elak jag själv har varit. Bodde ihop med en trasig själ i lite mer än 2 år. Det fanns ingen kärlek mellan oss. Men han behövde en stöttepelare att luta sig mot. och en spelkompis. och de var inte vad jag ville ha. jag ville känna någons närhet och höra andras skratt och skratta själv. flyttade ifrån honom temporärt i en månad för att genomföra en praktik 10 mil därifrån. då insåg jag att under den månaden så skrattade jag tillsammans med vänner och mådde bra för första gången på länge. när jag kom hem så var han Superglad och se mig och jag vände i dörren och gick. sa ingenting och gick till syon på skolan och sa att jag inte kommer fortsätta på skolan längre och vill lämna in en ansökan om en ny skola. gick sedan upp till klassrummet till mina 4 söta klasskompisar och sa att jag inte skulle gå kvar på skolan mer. när jag kom hem så var han borta. de var första gången på 2 år som han gått utanför lägenheten själv på 2 år. ringde hans kompis och kollade att han var där, vilket han var. bad honom försöka få han att sova kvar. slet upp alla smutsiga kläder och slängde dom på golvet och packade väskan med nya och somnade. dagen efter så satt jag på ett flyg till sthlm. jag tog bort alla förutom min familj på facebook, bytte nummer och efternamn och hade en hemlig adress. Han fick aldrig någon förklaring till något. ett år senare så låg mina smutsiga kläder fortfarande kvar på golvet och mina kläder hängde kvar i min garderob. ifall jag skulle komma tillbaka.. jag ansåg att han var sjuk i huvudet och att de är allmänt konstigt att göra så. men nu när jag tänker efter. skulle Mathias en dag bara vara borta och aldrig berätta varför så skulle nog inte jag heller ge upp hoppet om att han en dag skulle komma tillbaka. och jag kan bara tänka på smärtan att plocka fram kartonger och packa ner allt som är hans, allt som var vi och sedan slänga bort. jag skulle aldrig klara av de. och jag skulle aldrig vilja att någon annan jag bryr mig om ska behöva utsättas för den smärtan. Tänk om alla kunde sätta sig ner och prata om saker. de skulle underlätta för alla. de tog tid för mig att inse att prat kan lösa de mesta. önskar att fler kunde inse de.
Kommentarer
Trackback
